Som skådespelare utför jag mitt arbete med utåtriktad uppmärksamhet. I övertygelsen om att svaren på hur jag och mina medspelare ska arbeta finns utanför våra kroppar och hjärnor. De finns ute i rummet, mellan oss, i det kollegiala mötet. Jag värdesätter lyssnande över talande. Teater är lyssnandets konst och kräver både av utövare och publik ett lyssnande som är utöver det vardagliga. Denna aktiva handling fungerar som en guide för mina mentala och kroppsliga impulser. Med leken som verktyg arbetar jag med att prova saker för att få reda på saker. Prova för att det är kul, prova för att det känns omöjligt, prova utan att veta i förväg. Det är en lek. Det är på allvar. Det är en lek. Det är på allvar. Det är en lek…