Varje morgon när jag vaknar blir jag alltid lite besviken – för jag älskar att drömma. Mina drömmar känns som små filmer där jag själv får spela huvudrollen. Och kanske är det just därför jag fortfarande, ända sedan jag var barn, har haft drömmen om att bli skådespelare. Som så många andra har jag tänkt att det vore roligt, men till skillnad från en dröm som bara passerar har jag aldrig riktigt kunnat släppa den. Jag har alltid varit min egen största bromskloss. Jag har tänkt att det inte går, att jag bor fel, att jag inte är tillräckligt bra och att sådant här är något andra människor gör. Men jag har börjat inse att jag kommer ångra mig mer om jag aldrig försöker än om jag faktiskt vågar. Så nu är jag här. Kanske är det dags att se vad som händer när man för en gångs skull vågar ge sin gamla dröm en chans.