Kort om dig själv: Jag har alltid haft långt ifrån ett pokerface. Min mamma skrattar fortfarande åt mig när jag går förbi helt ovetande och ler eller fnittrar åt ett scenario som bara existerar i mitt huvud. Så har jag varit sedan jag var liten – jag lever mig lätt in i det jag upplever och har svårt att göra saker halvhjärtat. Efter en filmkväll sa en familjevän till mina föräldrar: “Det var en helt annan upplevelse att se film med Astrid. Hon skrattade som om hon själv var med i filmen, och hennes genuina skratt drog med oss andra.” Det citatet har stannat kvar hos mig, eftersom det beskriver hur jag fungerar. När något fångar mig går jag in i det till hundra procent. Jag fascineras av människor och berättelser, och jag börjar ofta skapa innan jag vet exakt vart en idé ska ta vägen. På ett läger fick vi i uppgift att skapa en demonstration. Medan många fokuserade på sina skyltar fastnade jag i tanken på hur olika yttrandefrihet kan se ut beroende på var i världen man lever. Jag började måla utan någon färdig plan, och plötsligt föll allt på plats. I stället för att skriva budskapet på skylten ville jag gestalta det. När en röd hand täckte min mun och skylten byttes ut mot ordet “Tyst” förändrades hela stämningen i rummet. Övningen gick från lekfull till allvarlig, och efteråt kom flera fram och berättade hur starkt de hade upplevt den. Den upplevelsen påminner mig om varför jag älskar berättande. För man får själv växa med andra på ett sätt som bara går genom att visa med kropp ord och stämning.